Perdido Jazz & Blues Club
SINCE 1964
PROGRAM
2025
HÖSTEN 2025
Insläpp: 19.00
Konsertstart: 20.00 (där annat ej anges)
Självklart arrangerar vi Sommarjazz i vackra Logkyrkan på Dekarsögården även i sommar och den här gången får vi lyssna till trombonisten Lisa Bodelius. Lisa har tilldelats Monica Zetterlund-stipendiet för sin leklust och mångsidighet, samt sitt breda dialektala tonspråk, både vad gäller komposition och trombonspel. Lisa kompas av Tobias Helén Trio, med Mattias Lundqvist på piano, Martin Eklöf, trummor och kapellmästaren själv på kontrabas. I vanlig ordning delar vi också ut årets stipendium, som går till unga sångerskan och basisten Cornelia Brogell från Bjästa.
12 SEPTEMBER
Oddjob
I nära tre decennier har Oddjob hyllats av publik och kritiker både på hemmaplan och ute i världen. Med fem av Sveriges mest etablerade musiker är det flerfaldigt Grammisbelönade bandet i ständig rörelse och förnyelse, och deras musik är alltid Oddjobs – det vill säga spännande, innovativ, inåtriktad, utåtriktad, med ett kokande sväng och ett telepatiskt samspel utöver det vanliga. Oddjob består av Goran Kajfeš, trumpet/slagverk, Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofoner/basklarinett, Daniel Karlsson, keyboards, Lars Skoglund, trummor, och Viktor Skokic på bas. Till oss kommer bandet för att bjuda på rykande färsk musik!
Förband med elever från Kulturskolan 19.30. Konserten är ett samarbete med Musik Västernorrland.
26 SEPTEMBER
Kallerdahl/Lindgård/Ward
En pianotrio som snabbt blivit en kraft att räkna med på den skandinaviska jazzscenen. Trions resa började under hösten 2020 när Sverige, mitt under pandemin, för en kort stund öppnade upp för livemusik igen och de tre musikernas delade passion för 70-talsrock, jazzstandards och improvisation skapade ett omedelbart band mellan både dem själva och publiken. Pianisten Fabian Kallerdahl, känd från den rosade gruppen Musicmusicmusic, anger tonen för trion. Trummisen Ossian Ward, den drivande kraften bakom Göteborgs HOME Collective, ger en energisk puls, och basisten Albin Lindgård adderar en djup och rytmisk grund. Detta blir lika oförutsägbart som trollbindande!
10 OKTOBER
OBS! Dekarsögården 19.30
Karl Olandersson Kvartett
Karl Olandersson är utan tvekan en av Sveriges mest anlitade trumpetare och han har genom sin karriär utvecklat ett personligt sätt att uttrycka sig, präglat av spontanitet, teknisk och rytmisk finess, melodisinne och en stor variation i register och dynamik. Karl har med sig tre av Sveriges absolut främsta på sina respektive instrument: Magnus Hjorth på piano, Martin Sjöstedt på kontrabas och Daniel Fredriksson på trummor. Och när han kommer till oss med denna eminenta kvartett kan man förvänta sig en bred musikalisk kväll som innehåller medryckande sväng, melodisk och rytmisk elegans, stor dynamisk spännvidd och ett intrikat samspel av högsta klass!
Servering i paus.
24 OKTOBER
Sharp 9
Gitarristen Staffan William-Olsson kunde vi senast se hos oss i legendariska Hawk On Flight. 2003 bildade Staffan Sharp 9 i Oslo, enbart för att han ville lära sig att skriva för sex blåsare. Sedan dess har de gjort över 150 konserter i Norge och Sverige och spelat in skivorna ”no:network” och ”Sudoku”. Förutom Staffan William-Olsson på gitarr får vi höra Jens Fossum på kontrabas och elbas, trummisen Hermund Nygård och en kraftfull blåssektion bestående av Marius Haltli, trumpet/flygelhorn, Roy Nikolaisen, trumpet/flygelhorn, Magnus Murphy Joelson, trombon, Guy Sion, altsax/sopransax, Atle Nymo, tenorsax/basklarinett och Dave Edge, barytonsax/flöjt. Håll i hatten! Konserten är ett samarbete med Musik Västernorrland.
7 NOVEMBER
Leon Falk Satchmo Tribute
Leon Falk Satchmo Tribute startade
2017 som ett projekt på Kungliga Musikhögskolan inspirerad av Louis Armstrongs legendariska ”Hot Five”-inspelningar från 20-talet. Med detta som utgångspunkt har bandet under åratal av turnerande utvecklat en spännande och unik liveshow där varje musikers egen röst kommer fram. Vi får se Leon Falk, trombon/sång, Erik Tengholm, trumpet/kornett, Adam Falk, klarinett/saxofon, Uno Dvärby, banjo/gitarr och Jonny Ek, piano. Bandet är för övrigt aktuellt med nya albumet ”I Get Ideas” där de gästas av en stråkkvartett. Kom och hör hur deras hyllning till en legend låter!
21 NOVEMBER
Big Band Goes Small Band
Count Basies ”Flight of the Foo Birds”, Tommy Dorseys ”I’m Getting Sentimental over You” och Glenn Millers ”Moonlight Serenade”. Varför hör man dessa fantastiska melodier endast med storband?
Trumpetaren och storbands-fantasten Mårten Lundgren vill med denna kvartett sprida ett nytt ljus över kända melodier från storbandsrepertoaren och presenterar dem i ett annorlunda format som ger melodierna nytt liv. Mårten har med sig jazzstjärnor från Danmark; Zier Romme Larsen på piano och Ida Hvid på bas; och dessutom svenska Cornelia Nilsson, en av de mest framstående unga trummisarna på den nordiska jazzscenen. Räkna med en svängande konsert med melodier i versioner du inte har hört förr!
Ibland har vi förband
Kulturskolans jazzungdomar gästar oss då och då och visar att jazzen har en gyllene framtid. Ibland har vi också förband med elever från Mellansels Folkhögskola. Missa inte detta!
NISSES SKIVTIPS
Scrolla ned på sidan hittar du några skivtips som Nisse Ågren publicerat i Tidningen 7.
Kolla även in en massa bilder från våra arrangemang här nedanför.
PRISER
MEDLEMS- & ENTRÉAVGIFTER HÖSTEN 2025
Medlemsavgift 200:-/år
Medlemskap kan lösas i samband med konsert
Entréavgift 250:-/konsert
Entréavgift medlem 200:-/konsert
Studerande 50:-/konsert
Musikstuderande Gratis entré
OBS! Vid vissa konserter kan entréavgiften ändras.
Medlemskort kan köpas på våra konserter.
Det går även bra att betala via vårt Bankgiro nr 5158-5255
- tänk på att ange vem som betalat!
OBS! Medlemskort berättigar inte till inträde om lokalen är fullsatt. Kom i tid!
BILJETTER
Biljettförsäljning sker via Tickster.
Det går också att köpa biljett i samband med konsert
men för att garantera plats rekommenderas Tickster.
(gäller ej Sommarjazz 16/7)
BOKNING AV MAT
För den som vill äta innan konserten bokas mat via
Bruksgården på 070-337 52 20 alt. asa@bruksgarden.net.
OBS! Ej beställning via meny, en förbestämd rätt serveras.
Meddela eventuella allergier eller önskemål om vegetarisk kost vid beställning.
TILLGÄNGLIGHET
Konserterna hålls på Bruksgården (Bruksgatan 7, Domsjö) om inte annat anges i annonsering.
Vår huvudsakliga scen är Blueskällaren med ingång på baksidan av Bruksgården.
Blueskällaren ligger på våning ett, hiss finns.
Vid konserter som beräknas nå större publik håller vi till i Bruksgårdens
restaurang och meddelar det i annonseringen.
Restaurangen ligger på markplan med ingång från framsidan av huset.
Parkeringsplatser finns i anslutning till båda lokalerna.
Kontakta Perdido eller Bruksgården om det finns frågor om
tillgängligheten eller om det behövs hjälp vid ankomst.
KOMPISKORTET
På våra konserter gäller Kompiskortet med erbjudandet gå två betala för en.
Innehavare av Kompiskortet betalar som vanligt men får kostnadsfritt ta med en kompis.
BILDER
NISSES SKIVTIPS
Sveriges bästa jazzsångerska, enligt mig, bryter nya vägar med sitt färska album som hon skapat tillsammans med gitarristen och producenten Johan Lindström – som 2009 bildade Tonbruket tillsammans med basisten Dan Berglund från Esbjörn Svensson Trio, keyboardisten Martin Hederos från Soundtracks Of Our Lifes och trummisen Andreas Werlin från Wildbirds & Peacedrums. Tonbruket bjöd på en våldsam musikupplevelse hos Öbacka Jazz & Blues i september och Johan Lindström kunde vi senast höra i länet tillsammans med Ane Brun och Nordiska Kammarorkestern i två makalösa konserter i Tonhallen i Sundsvall 13-14 februari. Isabella Lundgren svarade därefter för årets bästa konsert hos Perdido Jazz & Blues i Blueskällarn med Backlura och Lisa Långbacka 21 februari.
Nu har Isabella och Johan släppt en vinylplatta som mycket väl kan vara det starkaste som kommer ut i Sverige under 2025. Kanske ska det inte klassas som jazz, snarare som episk, drömlik och poetisk poprock. Förutom Johan omger sig Isabella med Dan Berglund på kontrabas och Nils Törnquist på trummor. Dessutom gästar Martin Hederos på piano och fiol, Margareta Bengtsson på harpa, Konrad Agnas på trummor samt Klas Gullbrand på gitarr. Alla texter är Isabellas egna och musiken har hon tagit hjälp av Klas Gullbrand, Filip Ekestubbe, Palle Sollinger och Johan Lindström för att skapa.
Albumet består av sju oerhört starka kompositioner, där alla har en mix av storslagenhet och intimitet. Produktionen och ljudbilden är perfekt och Isabellas fantastiska röst och frasering är i absolut världsklass. Skrev jag att hon är Sveriges bästa jazzsångerska? Jag kan nog påstå att väldigt få i hela världen är bättre just nu, kanske ingen. Och tänk så skönt det är att få lägga på en vinyl (transparent och helt ofärgad dessutom) och lyssna sig igenom låt efter låt i en följd. Om du imponeras av A-sidan så kan du vänta dig stordåd på
B-sidan. Titelspåret ”What cannot be told” är så nära Kate Bush makalösa musikvärld som man kan komma. Samma gäller ”Over seventy thousand fathoms of water” och på avslutande ”A sacred ground” får vi åka med till en musikgudstjänst någonstans i Amerika.
”What cannot be told” blir en platta som kommer att ligga mycket länge på min vinylspelare, ett album som ger mig mer och mer gåshud för varje lyssning. Helt suveränt!
Wolfgang Haffner
Life Rhythm Live (ACT)
Tyske Wolfgang Haffner är utan tvekan en av Europas största jazztrummisar och i fjol släppte han sitt 25:e album i eget namn. Nu kommer en dubbel liveplatta där de flesta av låtarna från ”Life Rhythm” finns med. Dessutom bjuder han på sju av sina andra låtar som alla har några år på nacken. ”Simple Life” från 1999, ”Keep Going” från 2001,”Star” från 2008, ”Humerun” från samlingsalbumet ”Signatur Edition” 2010 och så tre från hans fantastiska platta ”Heart of the matter” som kom 2012: ”Nacho”, ”Leo” och ”Dom”.
Till den här konserten satte Wolfgang Haffner ihop ett dream team med sina landsmän Sebastian Studnitzky på trumpet – som under ett decennium spelade med isländska Mezzoforte – ynglingen (27 år) Simon Oslender på keyboard, basisten Thomas Stieger och finske gitarristen Arto Mäkelä. Förutom utmärkta prestationer på keybord har Oslender också fått bidra med en låt – ”On a Roll”. Och som en hyllning till musiken avslutar Haffner och hans band med ett oväntat extranummer – John Miles ”Music” från hans album ”Rebel” (1976). John Miles avled för övrigt 2021, 72 år gammal, och det här var hans egen hyllning till musiken.
Wolfgang Haffner har aldrig fokuserat på virtuost och ekvilibristiskt trumspel, med imponerande trumsolon. I stället handlar det om rytmer och groove, han formar sina kompositioner med värme och elegans, som samtidigt har en fullfjädrad tyngd. Hans ambition är att få med lyssnarna in i hans eget flöde av livsrytm. Och han gör det på ett fullständigt lysande sätt. När han nu gör det live får hans medmusiker extra utrymme, Thomas Stieger basspel på ”Star” är till exempel briljant. En låt som Haffner för övrigt ofta använt som avslutning på sina konserter.
Att lyssna på Wolfgang Haffners musik är ren ”Joy of Life” som en av hans låter från ”Life Rhythm” heter, en alldeles underbart vacker och glädjefylld komposition.
James Brandon Lewis Quartet
Abstraction is Deliverance (Intakt)
Tenorsaxofonisten James Brandon Lewis, 42, har New York som bas och har det senaste decenniet tagit sig in i den absoluta toppen av internationell jazz. Och allra bäst funkar hans lyriska kompositioner och imponerande saxofonspel i hans egen kvartett som nu har släppt sitt femte album sedan 2020. Han omger sig med New York-kollegorna Brad Jones på bas, Chad Taylor på trummor och den Kuba-födde pianisten Aruán Ortiz. Tillsammans bildar de en kvartett som övertygar rejält.
Plattan inleds med ”Ware” som är James Brandon Lewis snygga och harmoniska hyllning till saxofonisten David S. Ware (1949-2012) och här kan man höra klara influenser från legenden John Coltrane. Följande ”Per 7” är en skönt tillbakalutad bluesaktig historia, ”Remember Rosalind” har både österländska och latinska inslag och på titelspåret inleder Aruán Ortiz med klassiska influenser på sitt piano innan Lewis bjuder på ett av flera imponerande solon samtidigt som Brad Jones och Chad Taylor öser på för fullt, innan de hittar tillbaka till den eleganta melodislingan från inledningen. Här visar denna kvartett med eftertryck varför de hyllats så stort hemma i New York de senaste fem åren. En oerhört bra komposition.
James Brandon Lewis fortsätter briljera med sin saxofon på härliga ”Mr. Click” och därefter följer den enda kompositionen som inte är signerad James Brandon Lewis. ”Left Alone” är ett arrangemang som Lewis gjort på Mal Waldrons och Billie Holidays låt från 1959. Ett alldeles lysande arrangemang där Brad Jones formar härliga toner med sin stråke på kontrabasen. Avslutande ”Polaris” är briljant i sin melankoliska enkelhet. James Brandon Lewis Quartet har med ”Abstraction Is Deliverance” skapat storverk.
En konsert med fyra pianister, inga andra instrument. Men man behöver absolut inte vara en pianonörd för att uppskatta det här – även om det förstås underlättar. På scen i den fullsatta Philharmonie Berlin 3 december 2024 fanns fyra av Europas allra främsta och mest innovativa pianister: Leszek Możdżer från Polen, Michael Wollny från Tyskland, Grégory Privat piano Frankrike (ursprungligen Martinique i Västindien) och Finlands stora pianostjärna Iiro Rantala. Tillsammans bjuder de på en fantastisk konsert, som solister och i duetter, och med ett pianospel som är i absolut världsklass.
Konserten har rubriken ”Piano Night II” och det beror på att redan 2012 möttes tre av dem – Rantala, Wollny och Możdżer – i samma konserthall för en specialkurerad jazzkonsert som var tänkt som ett engångsexperiment. 12 år senare spelar de tillsammans igen, nu som kvartett tillsammans med Grégory Privat, som inleder starkt med egna ”L’Horloge Créole” och fortsätter med sin ”Ritournelle” tillsammans med Możdżer. Możdżer imponerar sedan våldsamt när han tolkar Chopins Etude in C minor ”Revolutionary”.
Därefter är det dags för Iiro Rantrala att ta plats vid flygeln och han sätter ihop två klassiker; ”Singing in the rain” och Charlie Chaplins vackra ”Smile” där Rantala får hela publiken att nynna med på ett alldeles utmärkt sätt. Han gör också sin egen ”July” från albumet ”My Finnish Calendar” (2019) där han tar hjälp av Możdżer. En av flera höjdpunkter på detta album. En mycket vacker tolkning av Depeche Modes ”Enjoy the Silence” (1989) framförs av Wollny och Możdżer och som avslutning får vi höra alla dessa fyra fantastiska pianister i Duke Ellingtons klassiker ”Caravan”. Man hör hur roligt pianisterna har och man kan förstås ana hur mycket publiken i Philharmonie Berlin njuter. En ren pianoorgie.
Keith Jarrett
New Vienna (ECM)
2016 genomförde Keith Jarrett sin sista soloturné i Europa och den här konserten spelades in 9 juli i Wien. Ännu en gång visade Keith Jarrett att han förmodligen är, eller rättare sagt var, världens främsta improvisatör. Under många år ägnade sig Jarrett åt detta närmast omänskliga uppdrag – att inför publik sätta sig och improvisera fram en konsert. Inget av de många framträdandena blev likt något annat, det här var musik som skapades i nuet och inte kunde upprepas. Tidigare har tre andra konserter från denna turné släppts; från München, Budapest och Bordeaux; och att det skulle komma en inspelning från Wien var knappast någon överraskning, det var just här han spelade in en av hans tidigare legendariska konserter.
När jag lyssnar på den här inspelningen upptäcker jag att det ibland går alldeles för långt mellan gångerna som jag plockar fram och njuter av en improvisationskonsert av denne pianofantom, som var 71 år då detta spelades in. Keith Jarret letar sig fram över tangenterna, hittar med vänsterhanden ackord som inte existerar samtidigt som högerhanden flyger fram. Allt som oftast hör man honom också själv humma och gny, som om det ibland gör ont – och ibland är njutningsfullt – att få fram musiken. Och han hittar alltid fram till ett perfekt slut. Det är ofrånkomligt att inte känna en enorm vördnad för denna extraordinära musiker.
Konserten består av nio olika stycken där flera av dem är så fulländade att vilken pianist som helst skulle ha varit överförtjusta att ha kunnat komponera något liknande; stillsamma och oerhört vackra ”Part IV” och den närmast folkmusikaliska ”Part IX” är sådana exempel. Och då ska man alltså ha i åtanke att detta är improviserat i stunden.
2018 drabbades Keith Jarrett av stroke, två gånger, och han meddelade då att han tyvärr aldrig skulle kunna uppträda igen. Men hans musik lever vidare. Den här inspelningen, som Keith Jarrett avslutar med den bedårande klassikern ”Somewhere Over The Rainbow”, släpptes på hans 80-årsdag 8 maj.
Marius Neset
Cabaret (ACT)
Norske saxofonisten Marius Neset har gjort det igen! Sedan han anslöt till ACT 2014 har han kommit ut med ett nytt album i stort sett vartenda år – och jag blir alltid oerhört imponerad över vad han åstadkommer. Jag gillar inledningen där Marius trevar sig fram på sin saxofon samtidigt som någon hyschar en alltför pratsam publik innan han kan starta med titelspåret. Det påminner mig om hur jag själv hyschat, och ilsket rutit, åt folk som inte kan hålla snattran under en konsert. Jag har aldrig begripit varför vissa tycks ha så mycket att babbla om att de inte ens kan vara tysta när artisterna uppträder, eller håller ett mellansnack. Det är ju dessutom totalt respektlöst mot musikerna.
Nåväl, Marius Neset och hans eminenta band öser på rejält i ”Cabaret” och följande ”Hyp3ersonic Cabar3t” som sprudlar av glädje och uppfinningsrikedom. Stundtals hör man influenser från Joe Zawinul och Weather Report. De lugnar ned sig i den vackra ”Song for Maja” som vävs ihop med futuristiskt funkiga ”P11”, där Marius Neset visar prov på sin mångfacetterade och innovativa kompositionsförmåga – med många taktbyten. Sömlöst hamnar vi sedan i ”Midsummer Beats” där keyboardisten Elliot Galvin får inleda stillsamt. Men det är ju ingen Marius Neset-låt ifall det inte händer något oväntat och överraskande – basisten Conor Chaplin kliver in med funk och sedan kommer nya taktbyten.
De övriga i bandet är Magnus Hjorth på piano och Anton Eger på trummor och diverse slagverk. Alltså samma sättning som var med på fantastiska albumet ”Happy” från 2022. Med både piano och keyboard öppnar sig enorma möjligheter för Marius Nesets komponerande, och när Neset också använder sig av det elektroniska blåsinstrumentet EWI finns resurser för ytterligare ljudbilder.
”The Ocean” är en mäktig ljudresa och på ”Quantum Dance” fyller bandet på med rejäla glädjepiller som ingen kan sitta still till, samtidigt som Magnus Hjort får bjuda på ett elegant pianosolo. Jag knockades direkt vid första genomlyssningen, och albumet har ändå en förmåga att växa för varje uppspelning. Alltid hittar man något nytt att imponeras och glädjas över.
Marius Neset briljerar ännu en gång på sina saxofoner, och som kompositör. Här har vi förmånen att få åka med på en galet underhållande berg-och-dalbana av fantastisk musik, hela vägen fram till avslutande ”Wedding in Geiranger”, där Marius Neset bjuder på en bröllopsmarsch med folkmusiktongångar som avslutas med ett maffigt Neset-crescendo. Det här är helt enkelt oerhört imponerande.
Fred Hersch blir 70 i oktober, den amerikanske pianisten och kompositör som 17 gånger nominerats till en Grammy – men ännu inte vunnit någon. Han har spelat tillsammans med basisten Drew Gress och trummisen Joey Baron i över ett kvarts sekel, i olika konstellationer, men nu har de för första gången spelat in en renodlad pianojazztrioplatta. Och resultatet är utsökt.
Fyra av kompositionerna är tolkningar: Ornette Colemans ”Law Years” från 1972 i en lekfull swing där mycket är improviserat och där Drew Gress imponerar med sin basgång; brasilianaren Egberto Gismontis ”Palhaço” från 1979 i ett känsligt arrangemang; George och Ira Gershwins ”Embraceable You” från 1928 som Ginger Rogers sjöng i Broadwaymusikalen Girl Crazy, här framfört med en närmast nonchalant laid back-känsla; och Charlie Hadens ”First Song” från 1990 som inleds med ett långt bassolo av Drew Gress innan Fred Hersch kliver in och fyller den melankoliska melodin med en stor portion värme. Det här är en oerhört vacker melodi, inget snack om saken, och trion gör den alldeles utmärkt.
Men kanske är det ändå Hersch’s tre egna kompositioner som är plattans främsta. Inledande ”Plainsong” har han tidigare gjort i soloversioner men nu kläs den eleganta melodin i triokostym, och den passar som skräddarsydd. De två andra kompositionerna är nyskrivna. Avslutande ”Anticipation” doftar Latinamerika och Joey Baron vispar på så att man får svårt att sitta still. Bäst är titelspåret ”The Surrounding Green” och den beskrivs lämpligast med Fred Hersch’s egna ord: ”Jag tror på att en bra låt inte behöver mer än två viktiga element – den måste vara rolig att spela, och den måste vara minnesvärd.” Mycket vacker.
Tre musikaliska världsmedborgare från tre kontinenter på scen tillsammans i Philharmonie Berlin 10 november 2024. Ett musikmöte som bottnar den marockanska musikstilen gnawa, som av UNESCO utsetts till ett av mänsklighetens immateriella kulturarv. Från Marocko kommer Majid Bekkas som sjunger och spelar stränginstrumenten oud och guembri, en sorts basluta. Han plockar också fram en kalimba, ett tumpiano, på den stillsamma ”Ascending Dragon”.
Bekkas omger sig med den amerikanske trummisen Hamid Drake och en av världens mest spännande gitarrister – fransk-vietnamesiske Nguyên Lê, som är något av ett unikum på elgitarr. Förutom gnawa-original av Majid Bekkas bjuder trion på en mycket bra version av John Le Hookers ”Boom Boom” från 1961 och en helt makalös tolkning av Jimi Hendrix ”Purple Haze” från 1967. Nguyên Lê gav för övrigt ut albumet ”Purple” 2002, fyllt med hans unika Jimi Hendrix-tolkningar. Konsertens sista ordinarie låt är Bekkas egen komposition ”Tair”, som startar närmast hypnotiskt innan den övergår till ett meditativt skönt gung där Bekkas visar prov på sin skicklighet på oud, med Nguyên Lê som elegant kompgitarrist där han också emellanåt tar över solistrollen med sitt säregna sound.
På extranumret ”Sidi Bouganga”, ett traditionellt stycke från Marocko, har trion bjudit upp svenske pianisten Joel Lyssarides på scen – en av de mest lysande stjärnorna på jazzscenen numera, som bland annat fått axla salig Esbjörn Svenssons mantel under jubileumskonserter för Esbjörn Svensson Trio. Det här är världsmusik av yppersta klass.
Arve Henriksen
Arcanum (ECM)
En nordisk supergrupp. Så har de benämnts, de fyra musikerna som alla anhängare av ECM känner väl igen. Norske trumpetaren Arve Henriksen, med sitt ofta luftfyllda sound, hans landsman – saxofonisten Trygve Seim, finske trummisen Markku Ounaskari och vår svenske superstjärna på kontrabas – Anders Jormin. Alla har spelat med varandra tidigare, i en rad olika konstellationer, men det här är faktiskt deras första album som kvartett. De bjuder på hela 16 kompositioner, där några av dem klockar in på bara halvannan minut.
Allt inleds med en låt av Trygve Seim med den kryptiska titeln "Nokitpyrt", en lekfull sak som är en sorts hyllning till deras skandinaviska förebilder. Om man vänder på titeln kommer man nära ”Triptykon” – norske saxofonisten Jan Garbareks klassiska album från 1972. Kvartetten visar upp ett brett spektrum av musik, de tolkar exempelvis en gammal västlaestadiansk psalm som ursprungligen sjöngs för att hålla liv i kvänskan, ett finsk-urgiskt språk som talas i nordligaste Norge, norr om Finland.
Anders Jormins ”Koto” är nog albumets med magiska komposition. Han skrev den redan 1999 som en del av ett uppdrag för Sveriges Radio och visar Jormins fascination för japansk traditionell musik. Här visar Arve Henriksen prov på vilka säregna ljud han kan få fram ur sin trumpet. ”Morning Meditation” är ett annat spår där Henriksens briljans visas upp, i stillsam duell med Trygve Seims saxofon. Stundtals får vi närmast skräckfilmsmusik – ”Polvere Uno” är ett exempel – och ofta är det ren improviserad frijazz, skapad i nuet och något som knappast kan låta likadant två gånger. ”Elegy” är en annan av Jormins utmärkta kompositioner. Han skrev den samma dag som Ryssland startade sitt krig mot Ukraina och han hade redan då sina medmusiker i åtanke. Trumpeten och saxofonen spelar en lika vacker som sorglig melodi till försiktigt vispande trummor och en elegant bas.
Att det är fyra mycket skickliga musiker vi hör behöver knappast poängteras, och det de bjuder på är en uppvisning i känslighet och interaktion.
konsertlokal
BRUKSGÅRDEN
Konserterna på Bruksgården hålls i de flesta fall i Blueskällarn, men ibland nyttjar vi även restaurangen.
Vid alla evenemang på Bruksgården kan mat och dryck beställas när man bokar bord.
Kontaktperson: Åsa Niederbach
070-337 52 20, asa@bruksgarden.net
/
BRUKSGÅRDEN
vi fixar konferensen eller festen
Vår restaurang kännetecknas av god kvalitet och erbjuder allt från vår specialitet husmanskost till lyxig representation.
Vid affärsluncher finns tillgång till egen matsal. Konferensanläggningen ligger i Bruksgården och består av konferensrum, relaxavdelning med bastu och varm-/kallpöl samt Slottsrum. Konferenspaket komponerar vi efter era önskemål, gärna i kombination med aktiviteter i SportCenter.
TILLGÄNGLIGHET
Konserterna hålls på Bruksgården (Bruksgatan 7, Domsjö) om inte annat anges i annonsering.
Vår huvudsakliga scen är Blueskällaren med ingång på baksidan av Bruksgården.
Blueskällaren ligger på våning ett, hiss finns.
Vid konserter som beräknas nå större publik håller vi till i
Bruksgårdens restaurang och meddelar det i annonseringen.
Restaurangen ligger på markplan med ingång från framsidan av huset.
Parkeringsplatser finns i anslutning till båda lokalerna.
Kontakta Perdido eller Bruksgården om det finns frågor om tillgängligheten
eller om det behövs hjälp vid ankomst.
KOMPISKORTET
På våra konserter gäller Kompiskortet med erbjudandet gå två betala för en.
Innehavare av Kompiskortet betalar som vanligt men får kostnadsfritt ta med en kompis.
KONTAKT
SPONSORER
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |